Ål

WWF om ålen 

Sveriges vattenmiljö

Ålens gåta löst SvT 2016-10-07

Svenska och europeiska ålar följer golfströmmen mot Azorerna på sin väg mot lekområdet i Sargassohavet. Det kan nu en grupp internationella forskare slå fast efter att ha märkt över 700 ålar. Undersökningen ger svaret på ett över 100 år gammalt mysterium.

Ålen leker och fortplantar sig i Sargassohavet, ett stort område i västra Atlanten. Det har man vetat i hundra år, men hur de tar sig dit har varit en gåta.

– Ingen har kunnat se vilken väg de tar, eller hur de beter sig under den här vandringen, säger Håkan Westerberg vid Sötvattenslaboratoriet vid SLU som varit en av forskarna i projektet.

Nu har Håkan Westerberg och Niklas Sjöberg vid SLU tillsammans med forskare från flera länder kunnat lösa det mysteriet. Genom att märka över 700 ålar, varav 200 i Sverige, med satellitsändare och märken har forskarna för första gången kunnat se vilken väg ålarna tar. De svenska ålarna följer helt oväntat först den norska kusten för att sedan simma mot golfströmmen mot Azorerna där de möter alla andra europeiska ålar på väg västerut.

– Det är en ganska ny insikt. Vi har inte kunnat följa dem tidigare så långt och så länge. Det är ny teknik som har gjort det här möjligt, säger Håkan Westerberg.

Sensorer på ålarna har även visat hur djupt de simmat, och det har också avslöjat helt okända sidor hos ålen. På natten simmar ålarna närmare ytan (100-200 meters djup) och på dagen på närmare 1.000 meters djup. Det kan vara ett sätt att undvika rovfiskar. För det är en svår resa. Mellan hälften och två tredjedelar blir uppätna på vägen av hajar och rovfiskar.

Sändarna avslöjade ytterligare en överraskande sak om ålarnas vandring. Resan tar mycket längre tid än man trott. Inte bara från höst till vår, utan mer än ett helt år.

– Det som är mest förvånande är att det tar så lång tid för ålen att komma över till lekområdet. Man har tidigare trott att de lämnar Europa på hösten och så leker de på våren, men det verkar alltså kunna ta mer än ett år för en stor del av de här ålarna.

Ålen är nästan utrotad, bara en spillra finns kvar. Forskare uppskattar att upp till 95 och 99 procent av ålarna har försvunnit. Fiske och kraftverk har bidragit till nedgången. Därför sätter man ut ålyngel i stor skala för att stärka bestånden. Genom att nu kartlägga vandringsvägen kan forskarna visa att de svenska ålarna klarar sig bättre än andra. De väljer en säkrare väg med färre rovfiskar och färre äts upp på vägen.

– Det gör att våra ålar kanske är mer betydelsefulla för artens överlevnad än vi trott tidigare.

Så nu har forskarna alltså knäckt gåtan om vilken väg ålarna tar. Men en gåta återstår. Hur ålarna navigerar och hittar till Sargassohavet på andra sidan Atlanten.

– Det är en av de frågor vi hoppas kunna svara på i framtiden. Det är ingen som kan ge svaret på det. Det är fortfarande en av de stora gåtorna, säger Håkan Westerberg.


Wiki:

Europeisk ål (Anguilla anguilla), ofta benämnd enbart ål är en långsträckt strålfenig fisk inom familjen Anguillidae. Ålfiskar har en säregen anatomi och livscykel. Som adult är den långsträckt, med en cylindrisk ormlik kropp. Till skillnad från de flesta andra sötvattensfiskar saknar den bukfena, och rygg-, anal-, och stjärtfena är sammanvuxna. I sitt sötvattenhabitat är den mörkfärgad, men under lekperiodens början, inför migrationen till havet, ändras dess färg till silverglänsande.

Man har länge vetat att europeisk ål är en katadrom fisk som vandrar från de sötvattenhabitat där de lever stora delar av sitt liv, ut i havet, men var reproduktionen sker eller hur reproduktionen går till var ett mysterium i hundratals år. Det var först i början av 1900-talet som forskare lyckades lokalisera ålens lek till Sargassohavet.

Mänsklig aktivitet har gjort att populationen av europeisk ål minskat kraftigt. Detta beror bland annat på byggnadsverk som hindrar ålar på deras vandringar, föroreningar, spridning av sjukdomar och överfiske, då dess kött är mycket uppskattat och ingår i traditionell mat i ett flertal kustländer. Europeisk ål kategoriseras, över hela sitt utbredningsområde som akut hotad på grund av den dramatiska minskningen.

Sargassohavet är ett hav i västra delen av norra Atlanten, nordost om Kuba och Bahamas. Bermuda ligger i dess västra delar. Sargassohavet har inga skarpa avgränsningar utan avgränsas av fyra havsströmmar: Golfströmmen i väst, Nordatlantiska driften i norr, Kanarieströmmen i öst och Nordatlantiska ekvatorialströmmen i söder. Sargassohavet består av en stor, långsam vattenvirvel, vilken uppstår som ett resultat av havsströmmarna runtomkring. Inflöde och utflöde av ytvatten i Sargassohavet är därför avsevärt mindre här än i oceanerna i allmänhet; Sargassohavet är som ett stort bakvatten i skuggan av Golfströmmen. Sargassohavet är, grovt räknat, 1 100 kilometer brett och 3 200 kilometer långt och sträcker sig mellan de 40–70 västliga längdgraderna och de 25–30 nordliga latituderna.

Det upptar omkring 5,2 miljoner kvadratkilometer har ett största djup på 7 000 meter och ett genomsnittligt djup på 5 000 meter.


Sargassohavet fick tidigt sitt namn på grund av att området ständigt bär tjocka mattor av en speciell sorts brunalg, sargassotång (släktet Sargassum). Redan den karthagiske upptäcktsresanden Himilkon beskrev på 500-talet f.Kr. Sargassohavet som det ofta ter sig idag. I en reseskildring beskriver han havet sedan han passerat Herakles stoder:

Mycket tång växer i dalarna mellan vågorna och saktar ned fartygen som buskar [...] Här rör sig havets monster långsamt hit och dit och stora monster simmar likgiltigt bland de långsamt krypande fartygen.

Avienus (300-talet e.Kr.)

Närheten till Bermuda och den ökända Bermudatriangeln har givit Sargassohavet ett dåligt rykte förknippat med de många skepp som försvunnit i området. Detta rykte har förstärkts av den ofta totala stiltje som tillsammans med tångsnärjorna tvingar många fartyg att hjälplöst driva omkring i vad som ibland kallats "Fartygskyrkogården".

Historia

Sargassohavet fick tidigt sitt namn på grund av att området ständigt bär tjocka mattor av en speciell sorts brunalg, sargassotång (släktet Sargassum). Redan den karthagiske upptäcktsresanden Himilkon beskrev på 500-talet f.Kr. Sargassohavet som det ofta ter sig idag. I en reseskildring beskriver han havet sedan han passerat Herakles stoder:

Mycket tång växer i dalarna mellan vågorna och saktar ned fartygen som buskar [...] Här rör sig havets monster långsamt hit och dit och stora monster simmar likgiltigt bland de långsamt krypande fartygen.

Avienus (300-talet e.Kr.)

Närheten till Bermuda och den ökända Bermudatriangeln har givit Sargassohavet ett dåligt rykte förknippat med de många skepp som försvunnit i området. Detta rykte har förstärkts av den ofta totala stiltje som tillsammans med tångsnärjorna tvingar många fartyg att hjälplöst driva omkring i vad som ibland kallats "Fartygskyrkogården".

Sargassohavet har fått sitt namn efter de stora mängder sargassotång (Sargassum) som flyter fritt i vattnet. De kan bli upp till 300 meter långa och bildar stora "skogar" som utgör ett viktigt habitat för krabbor, maskar och många andra havsdjur. Man tror att dessa växter blir mycket gamla och mycket väl kan ha mött Christofer Columbus då han en gång upptäckte havet. Till Sargassohavet kommer amerikansk och europeisk ål för att leka och föröka sig. Alla ålar börjar sina liv med den långa simturen från Sargassohavet till sina olika floder och sjöar på de omgivande kontinenterna.

De flytande algerna i Sargassohavet erbjuder både skydd och föda åt hundratals djurarter. Små ryggradslösa djur lever i tången och attraherar stora rovdjur vars avföring i sin tur när algerna. De havsströmmar som driver samman sargassotången för också upp kringdrivande maneter och blåsmaneter (Physalia physalis). Manetfiskar (Nomeidae) som Herdefisk som lever bland blåsmaneternas farliga tentakler livnär sig på djurplankton och blåsmanetens könskörtlar. En art av havssköldpadda, oäkta karettsköldpadda (Caretta caretta), anfaller gärna dessa fiskar som, om de flyr från sitt skydd under blåsmaneten, riskerar att attackeras av guldmakrillar (Coryphaena hippurus).

Sargassohavet utgör en frizon för sju arter havssköldpaddor. Dessa små sköldpaddor simmar så fort de har kläckts till Sargasso där de relativt tryggt kan livnära sig på maneter, sniglar, krabbor och räkor under de första farliga uppväxtåren. Med sina kamouflagefärger och sina oregelbundna former kan sargassoulkar (Antennariidae) som tångulken (Histrio histrio) leva tryggt bland algerna. De mer eller mindre går fram på tången med sina armliknande fenor och fångar förbipasserande djur genom att ligga blickstilla och vänta på bytet.